Och ljuset

Jag mailar litet, ringer en del
och bygger skakiga (men ändå)
ställningar kring mig och det
som är jag.

Jag har inte gett upp hoppet om mig.
Dessutom lyser solen.

Jag är

Jag är Bamse.
Jag ser att situationen kräver en burk dunderhonung.
Jag sväljer allt förtret och hela innehållet i burken.
Jag är en seriefigur.

Jag är snäll.
Jag ser att situationen kräver en hel människa.
Jag sväljer lögnen, litet fernissa och kämpar mig upp.
Jag är på låtsas.

Jag är ledsen.
Jag ser att situationen kräver en packe näsdukar.
Jag sväljer snoret och målar för omväxlings skull på litet mascara.
Jag är en fasad.

Jag dog just

Mitt barn har flyttat.
Och jag tappade orden,
förståndet och hela bilden.
Men fick istället ett kompakt
vakuum och en smak av metall
i munnen.
Allt ordnar sig.
Det blir bra.
Säger min mamma.
Och mammor har alltid rätt.
Om hon inte är jag.

---

Jag är  s å  trött!

svartlistningen

Jag blev stärkt av att skriva föregående inlägg och har därför,
under morgonen, fått tummen ur och skickat det där brevet till
kommunen där jag nu så här flera år senare ifrågasätter deras
uppsägning av mig då sonen föddes.
I samband med katastrofsnittet (då både jag och barnet klarade
oss med en hårsmån)och det allmänna kaoset fick jag veta att
man sagt upp mig eftersom jag ansågs arbetsvägra.
Jag var hög på livet, tacksam och hade svårt att ta brevet med
uppsägningen på allvar.
Jo jo, arbetsvägra! tänkte jag och bytte ännu en gulfärgad
bajsblöja. Jag tog det inte riktigt på allvar. Jag skulle ju amma
och vara morsa resten av livet.Inte tog jag någon strid.
Jag hade fullt upp med att att fäktas med två tvååringar,
brottas med kolik, en tokig karl och några kilo tonårsproblematik
gud bevars.
Inte hade jag en tanke på att en uppsägning skulle nolla mig helt
inom kommunen.
Men så blev alltså fallet.
När jag i höstas, glad i hågen, tog mig till min 50% tjänst på en
skola i ett av stadens ytterområden hade jag ingen aning om vad jag
hade att vänta.
Vid morgonmötet när jag presenterade mig och berättade hur det
var tänkt att jag skulle jobba, harklade sig rektorn och fick ur sig
något märkligt och svårtolkat. Men kontentan tycktes vara att inget
var klart med min tjänst.  Efter närmare en vecka fick hon ur sig
att jag i och med min uppsägning nu var svartlistad.
Hon fick inte anställa mig.
Jag var i chock! Först stridslysten, för att sedan hamna i hålet.
Ovanpå det här var det anmälningen gentemot pappan och
den stora utredningsapparaten.
Jag har egentligen inte kunnat andas under det senaste året.
Jag var svartlistad för arbetsvägran och kunde inte ens välja en
lämplig pappa till mina barn.
I och med anmälan blev pappan snällare mot barnen och allt vidrigare
mot mig. Och när det stod klart att jag inte fick något jobb blev
tillvaron svart, nattsvart. Hans ilska hade inga gränser.

Idag har jag skickat brevet till bemanningstjänst som tydligen handhar
personalfrågor. 

Att knipa

Vi har alla våra helveten och jag har således också mitt.
Jag har försatt mig i en alldeles fruktansvärd knipa,
rent ekonomiskt, att jag inte ens kan säga det till mig
själv.
Jag vet varför. Numera har jag en ganska så god inblick
i varför jag agerar som jag gör.
Jo, jag är ganska förutsägbar.

Jag har sannerligen inte levt över mina tillgångar
(jo det har jag på sätt och vis), eftersom jag inga har
just nu. Det är således inga stora summor, men för mig
som inga pengar har är det slutet på en krokig stig.

Mitt lugna (bortdomnade) yttre och min förmåga att aldrig
någonsin stressa upp mig gör att jag knappt ens känner av att
allt är på väg att gå åt helvete (på riktigt).

Jag behöver verkligen börja jobba. På riktigt!
Jag älskar att arbeta, ha arbetskamrater och
engagera mig helhjärtat.

Jag behöver ett arbete så att jag kan försörja
mina barnoch han försvinner UT, BORT och
iväg!

Frågan är varför jag skriver det så här.
Kanske för att om andra vet så kan jag
inte gömma mig längre.

Ett bett av livet

Det är en härva av gymnastikskor
och sylvassa klor.

Febern håller allt i schack.
Jag hatar schack.

---

- Jag får sus i öronen direkt jag kommer hem!
- Vad sägs om att bo någon annanstans? Alltid!

---

Han vänder hem nu
efter femdagar borta
någon annanstans.

Två gånger har han ringt.
Och barnen undrar var han är.

Jag har ont i magen.
Ontet heter ångest.

Att röja

Han bygger sig ett hem med saker som utgör stommen här,
men där.
Eller så tänker han att det där får bli ett fritidshus med staplade
sängar och hysteriskt många hyllsystem.

Så inatt sov barnen hos mig. Inatt var alltså inget undantag.
Nu har de varken sängar eller stor soffa att sova i.
Men när det är så här vill jag helst ha dem nära.
När de kom hem var de i det närmaste i chock;
"Men var ska vi nu sova?"
De inventerade samtliga rum. När O kommit fram
till badrummet kom han utrusande därifrån.
"Mamma mamma! Pappa har tagit POTTORNA! Också."
På den punkten kunde jag lugna honom,
eftersom pottorna låg i blöt i badkaret ;)

H j ä r t a

Highfive till DIG!

···---···

Han är alltid som bäst då han är bakis.
Som sämst då han är full.

Idag är det måndag. Och han är som vanligt.

Fredagsmys

En norrman åker skidor baklänges in i målfållan
samtidigt som jag står med en excentrisk människa
och många små barn på en skridskois i spöregnet.
Man kan fira livet på olika vis.

Luft och liv

Jag skäms.
Inget kommer ur den här kroppen.
Jag måste få börja jobba.
Mitt brev till kommunen är fortfarande
obesvarat.
Trots att jag vet att de gjort fel är jag
inte kapabel att ta min egen fajt.
När i helvete ska börja strida för mig?
Hävda min rätt?
När ska jag knyta näven, annat än i
byxfickan, ge hals och kräva
upprättelse?
Jag bestämmer mig varje kväll och ibland
också mitt  i natten för att morgondagen ska
bli dagen då alla oförrätter tas upp till ytan,
synliggörs och förintas.

Gah!

Once

I en litterär värld av vänner och choklad

I flera timmar har jag haft henne för mig själv.
På ett bibliotek med en snötäckt trädgård inpå
knuten.
Det är fint att varva skratt med annat.
Jag tror inte att jag skulle överleva annars.
Vänner och choklad.
Och de fina barnen (förstås).

Ett duplo

Det är teraputen och jag i flera timmar.
Hon pratar sjumilakliv.
Jag upplever myrsteg.
Morgonen efter är jag stark.
Men hans ord gör skillnad.
Och så plötsligt är jag liten
och tilltryckt igen.
Hans systers ord ringer i öronen
"Du visste vad du fick, man kan aldrig göra om en människa. Glöm inte det!".
Det gäller tydligen bara åt ett håll.
För jag är Duplot som kan varieras in i det oändliga.
Den förändliga. En orgie i variation.
Men inte nu längre. Jag vill bara vara jag.
Det duger gott så. Jag är bra som jag är.