svartlistningen

Jag blev stärkt av att skriva föregående inlägg och har därför,
under morgonen, fått tummen ur och skickat det där brevet till
kommunen där jag nu så här flera år senare ifrågasätter deras
uppsägning av mig då sonen föddes.
I samband med katastrofsnittet (då både jag och barnet klarade
oss med en hårsmån)och det allmänna kaoset fick jag veta att
man sagt upp mig eftersom jag ansågs arbetsvägra.
Jag var hög på livet, tacksam och hade svårt att ta brevet med
uppsägningen på allvar.
Jo jo, arbetsvägra! tänkte jag och bytte ännu en gulfärgad
bajsblöja. Jag tog det inte riktigt på allvar. Jag skulle ju amma
och vara morsa resten av livet.Inte tog jag någon strid.
Jag hade fullt upp med att att fäktas med två tvååringar,
brottas med kolik, en tokig karl och några kilo tonårsproblematik
gud bevars.
Inte hade jag en tanke på att en uppsägning skulle nolla mig helt
inom kommunen.
Men så blev alltså fallet.
När jag i höstas, glad i hågen, tog mig till min 50% tjänst på en
skola i ett av stadens ytterområden hade jag ingen aning om vad jag
hade att vänta.
Vid morgonmötet när jag presenterade mig och berättade hur det
var tänkt att jag skulle jobba, harklade sig rektorn och fick ur sig
något märkligt och svårtolkat. Men kontentan tycktes vara att inget
var klart med min tjänst.  Efter närmare en vecka fick hon ur sig
att jag i och med min uppsägning nu var svartlistad.
Hon fick inte anställa mig.
Jag var i chock! Först stridslysten, för att sedan hamna i hålet.
Ovanpå det här var det anmälningen gentemot pappan och
den stora utredningsapparaten.
Jag har egentligen inte kunnat andas under det senaste året.
Jag var svartlistad för arbetsvägran och kunde inte ens välja en
lämplig pappa till mina barn.
I och med anmälan blev pappan snällare mot barnen och allt vidrigare
mot mig. Och när det stod klart att jag inte fick något jobb blev
tillvaron svart, nattsvart. Hans ilska hade inga gränser.

Idag har jag skickat brevet till bemanningstjänst som tydligen handhar
personalfrågor.