Eli skriver till mig, en kommentar på ett inlägg
som jag rubricerar Om katt vore vore katta
hund:
Det låter som att du är så medveten om att du
far illa av er relation.
Men sedan måste du tappa kollen totalt eftersom
du väljer att stanna kvar.
Hur i hela friden får du ihop det inombords?
Men vad tycker han om att du lämnar du
honom offentligt om och om igen?
bryr han sig inte ens?
Jag blir oerhört arg, provocerad och
upprörd. Kanske beror det på att h*n till
viss del har rätt, men på det hela taget
också så oerhört f e l.
Ja, jag är är medveten, Eli.
Men som så många kvinnor i en sårig relation
där det förekommer någon typ av våld så
har jag fram till nu suttit i ett skruvstäd
kontrollerad av hans kontrollbehov.
Jag tackar någon typ av Gud för att jag
fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk.
Det gör jag.
P är kvar här för att han vägrar att gå.
Och jag är här för att jag är så trött, slut
och helt nedkörd i botten efter år av
smärta som jag ännu inte klarar av att
sätta ord på. Jag tar hand om många barn,
ett hem och omgivningens fördömande
helt ensam.
Om det vore så enkelt att man bara satte
det ena benet framför det andra skulle
det inte finnas några kvinnojourer och
ingen kvinna skulle bli dödad i en nära
relation.
Det som gör mig mest förbannad är att
Eli tror att det här livet på något sätt
går ihop. Det gör det inte.
Jag lever vidare för att jag har kärlek.
Inte i min relation. Men väl i mina
vänner här och där. Mina barn skänker
kärlek och gör så att jag tar ett nappatag
om mig själv i början i mitten och i slutet
av varje ny dag.
Jag är en jävel på att vaska fram kärlek
ur det som andra skulle se som stendöda
vatten. När det krävs ser jag kärlek och
värme på ICA. Kanske är det min räddning.
Eller mitt fall.
Eli, jag har inte lämnat ut en promille
av det som faktiskt sker eller har skett.
Om du vill läsa en publikation i ämnet
så rekommenderar jag den här från
Kvinnojouren.
Jag hade aldrig skrivit det här om
bloggen inte varit lösenordsskyddad.
P har inget intresse av att läsa här,
vad jag vet. Han får en kuckelimuckversion
av någon idrottsmänniska som fått
för sig att jag bara fabulerar.
smärta som jag ännu inte klarar av att
sätta ord på. Jag tar
ett hem och omgivningens fördömande
helt ensam.
Om det vore så enkelt att man bara satte
det ena benet framför det andra skulle
det inte finnas några kvinnojourer och
ingen kvinna skulle bli dödad i en nära
relation.
Det som gör mig mest förbannad är att
Eli tror att det här livet på något sätt
går ihop. Det gör det inte.
Jag lever vidare för att jag har kärlek.
Inte i min relation. Men väl i mina
vänner här och där. Mina barn skänker
kärlek och gör så att jag tar ett nappatag
om mig själv i början i mitten och i slutet
av varje ny dag.
Jag är en jävel på att vaska fram kärlek
ur det som andra skulle se som stendöda
vatten. När det krävs ser jag kärlek och
värme på ICA. Kanske är det min räddning.
Eller mitt fall.
Eli, jag har inte lämnat ut en promille
av det som faktiskt sker eller har skett.
Om du vill läsa en publikation i ämnet
så rekommenderar jag den här från
Kvinnojouren.
Jag hade aldrig skrivit det här om
bloggen inte varit lösenordsskyddad.
P har inget intresse av att läsa här,
vad jag vet. Han får en kuckelimuckversion
av någon idrottsmänniska som fått
för sig att jag bara fabulerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar