Jag finns

Jag mumlar det inte längre.
Med litet darrig röst får jag
fram min skam
på papper
hos Agneta
och
hemma i köket
i knät på en vän.

Jag vill säga det så att det 
inte kan missförstås.
För påven över Soppåselandet
ska aldrig mer få stoppa ned
mitt huvudet i toaletten 
och spola.

Jag är skadad
men inte på det sättet som jag fått
höra som ett mantra i åratal.
Jag är vare sig utvecklingstörd
cp-skadad 
eller lobotomerad.

Du har skadat mig
men jag finns.
Till.